Hillevi Wahl gick upp i vikt av Mosleydieten Bild: Pixabay, press.

”Jag gick UPP i vikt av Mosley-dieten!”

Hillevi Wahl saknar sina äggmackor med kaviar

Vardagspuls hälsoinspiratör Hillevi Wahl testade den nya tuffa trenddieten – det gick inte som hon hade tänkt sig.

Publicerad 2016-12-22 | Hillevi Wahl

Man ska inte totalsåga något som man inte har testat själv. Lite efter den devisen lever jag. För det är så lätt att tvärsäkert göra tummen ner för en ny så kallad succédiet som går ut på att bara äta 800 kalorier om dagen. Eller hur? Samtidigt ser jag hur mina vettiga sjukvårdskunniga journalistkollegor skriver om Michael Mosleys 8-veckors-blodsockerdiet – då kan den väl inte vara helt värdelös. Eller? Eftersom jag ständigt använder mig själv som testpatrull i allmänhetens tjänst - så kände jag att det var läge att provköra även den här hyllade dieten.

Först läste jag hela boken. Det ska man göra, säger författaren Michael Mosley. Den verkade förvånansvärt vettig. Mycket protein, det skulle vara gott. Och det var viktigt att träna och meditera varje dag. För att träning är bra för kroppen och hjärnan och för att meditation hjälper till att minska stress. Som de flesta av oss vet, så äter vi mer och sämre när vi stressar. Alltså. Det såg bra ut. På pappret. Men i verkligheten? Funkar dieten i verkligheten? Det ska jag snart berätta. Häng med. Här är min vecka i snabbfart:

DAG 1

Kör en äggröra med lax till frukost. Jättegott och jag blir mätt långt in på dagen. Testar hummusost till lunch. Inte sådär jättegott eller mättande. Men det funkar. Kycklingsallad på kvällen. Gott. Jag är fortfarande förvånansvärt mätt. Kör mitt träningspass enligt boken: 10 situps, 10 armhävningar, 10 curls, 10 benböj och 20 sekunder i planka. Minst 10 000 steg om dagen ska man komma upp i. Jag är en bra bit över. Det här går ju riktigt bra. Somnar mätt. Så viktigt för mig. Jag kan inte sova om jag är hungrig.

DAG 2

Nu blir det lite krångligare. Vi ska till Oslo, jag och 11-åringen, inplanerat sedan länge. Och inte sjutton kan man ta en paus i livet för en diets skull. Så jag kör på. Den måste ju funka i verkligheten, det har jag redan slagit fast. Käkar samma äggröra med lax på morgonen. Till lunch har SJ en helt okej kycklinglåda. Det blir värre på kvällen när vi kommer fram till Oslo. Vi letar i evigheter efter ett ställe som har en sallad som ska funka med konceptet. Till slut blir det McDonalds kycklingsallad. Jag blir inte mätt. Det var typ bara två bitar kyckling i hela burken. Köper ägg och kokar på rummet. Trist, men jag är i alla fall inte hungrig. Bara fullständigt uttråkad i magen.

DAG 3

Börjar dagen med två kokta ägg. TRÅKIGT. Jag saknar mina äggmackor med kaviar.

”Mamma varför får du inte äta bröd?” säger 11-åringen.
”Det får jag visst. Jag är 51 år och får äta vad jag vill!”, säger jag sturskt.
”Men varför gör du inte det då?”
Bra fråga.
”Jag testar en grej”, säger jag.
”Stackars dig”, säger han.
Ja. Lite så känns det. Speciellt när vi har gått 24000 steg genom Oslo och jag känner mig svimfärdig. Kolhydratbrist, bombis. 11-åringen gör en ostmacka till mig. Jag älskar den ungen.

DAG 4

Gårdagens ostmacka kanske är lite utanför protokollet. Men något måste man väl ha för att man ligger 14000 steg över protokollet? Nåja. Jag käkar mina ägg till frukost. Till lunch beställer jag en kyckling-och-avokadosallad på en pizzeria. Den kostar två hundra spänn! Två hundra ballonger för en sallad! Norrmännen är inte kloka. Men jag ligger i plankan, gör mina armhävningar, benböj och curls och går mina steg. Och muttrar ilsket. Humöret är inte på topp, så mycket kan jag säga.

DAG 5

Vi kommer hem från Oslo och åttaåringen har bakat pepparkakor som välkommen-hem-present. Jag tvekar. Men sedan tänker jag att det är ju löjligt. En pepparkaka måste man ju få ta. Det är ju ren och skär kärlek. Jag tar den största tomten jag hittar. Alla är nöjda. Jag också. I övrigt är det äggröra och kyckling med grönsaker som gäller. Jag orkar inte hålla på med recepten längre. Inget kommer i alla fall bli lika gott som ostmackor eller äggmackor med kaviar.

DAG 6

Två dagar kvar. Två dagar kvar. Två dagar kvar. Det är allt som händer i mitt huvud just nu. Och ibland skriker den: ”DET MÅSTE FINNAS ROLIGARE SÄTT ATT GÅ NER I VIKT!”. Klart det finns. Men nu testar vi den här. Såja, lugn och fin. Vet ni hur man tröstar en vegetarian förresten? ”Soja, soja, inge fära”.

DAG 7

Jag försöker att se till att ha fullt upp. För att slippa tänka på all god mat jag inte ska äta. Börjar dagen med att springa en runda. Gör mina gymnastikövningar på golvet medan hunden slickar mig i ansiktet. Hon tror nog att jag behöver akut hjälp. Det kan vara så. Eller också tycker hon att jag luktar illa. Det kan vara så också. Magen är lite i olag. Trots att jag har ätit mycket grönsaker för just den sakens skull. Mediterar. Det är nästan det bästa på hela dieten. Att faktiskt boka in tid för vila och eftertanke. Det ska jag i alla fall fortsätta med, tänker jag. På kvällen firar jag att det är sista kvällen med Mosley - med en soppa. En trist soppa. I morgon får jag mitt liv tillbaka. Underbart. Herregud vad jag längtar. I morgon får jag veta om den här tristessen verkligen funkar. Har jag gått ner i vikt? Det berättas ju om en kille som gick ner 8 kilo på en vecka i boken. Åtta pannor! Den killen vägde visserligen drygt 130 kilo när han började. Det gör inte jag. Men några kilos avdrag borde jag ha fått för allt slit. Det är inte mer än rätt.

MORGONEN EFTER. WTF!

Jag har gått upp i vikt! Hur är det möjligt?! Vilket taskmörtdiet! Lur och bluff och båg. Jag känner mig kränkt. Dragen vid näsan. Lurad. Blåst. Förolämpad. Sårad. Förnedrad. Förorättad. Stött. Skymfad. Vanärad. Förbannad. Hungrig. Vågen stod på 62,8 när jag började. Nu väger jag 62,9.
”Ge mig en ägg-och-kaviar-macka! Nej två!”, ropar jag inåt köket.
”Jag trodde aldrig du skulle fråga”, skrattar min man.
När jag kommer ut i vardagsrummet har hunden tuggat sig igenom halva boken. Hon ser mycket nöjd ut. Den jycken har förstått vad man ska ha boken till. Smart hund.