Psykoterapeuten: ”Tonårsrevolten är nödvändig”

Chatt och klipp

Hur hanterar man sin trotsiga, bråkiga, stökiga tonåring och skiljer det mycket mellan pojkar och flickor? Och vad blir konsekvensen i längden av att bli curlad av sina föräldrar? Och när kan det vara aktuellt att söka proffshjälp? Här svarar psykoterapeut Louise Hallin på tittarfrågor och ger kloka råd i studion.

Publicerad 2016-03-23 | Vardagspuls

Annika: Hej Louise! Min trettonåring blir helt galen när vi säger åt honom att stänga av tv-spelet. Vi har försökt införa en gräns på två timmar per dag men det slutar ofta med skrik och att det smäller i dörrar. Vad ska vi göra?

Louise Hallin, psykoterapeut: Ta ett allvarligt prat där han får veta , kanske mest av pappa den här ggn att oavsett hur han beter sig så kommer detta att ske. Jag utgår från att ni berättat allt om forskningen och riskerna och att ni också erbjuder er att umgås och vara intill mer eftersom era egna telefoner och datorer är avstängda under kvällen.

12:54, 23 March 2016

Anna: Hej! Detta handlar inte om någon "stökig" tonåring men jag skickar min fråga ändå som handlar om hur jag på bästa sätt hjälper min 16-åring. Han är mycket "glömsk" och disträ och det är ständigt grejer som försvinner, ofta mobil, plånbok, nycklar och annat viktigt och värdefullt. Han blir besviken och arg på sig själv, känner sig dålig men lyckas inte få rätsida på det. Som förälder blir det lätt så att jag agerar ut i stunden med anklagelser och ifrågasättanden, vilket ju naturligtvis inte hjälper ett dugg, han känner sig bara ännu sämre och jag får enormt dåligt samvete. Försöker hjälpa honom med olika sätt att hantera det, som kom-i-håglistor och påminnelser i mobilen, men problemet kvarstår och ju äldre han blir, desto större konsekvenser och desto mer reagerar omgivningen. Ett jätteproblem för oss, har du kloka Louise några tips?

Louise Hallin, psykoterapeut: Jag tycker att du tänker helt rätt när det gäller att hjälpa till och organisera och hitta på fiffiga strukturer. Ju mer man stökar desto mer hjälper struktur.
Andra tankar som jag får är nedstämdhet? Är han deppig så finns ingen energi. Märker man ofta på om kompisarna inte riktigt finns, går han ut eller inte osv osv. Om all det fungerar kanske ni ska se om andra i familjen , tex föräldrarna är lika så att detta är ett välbekant beteende och därför känns normalt till det börjar kosta.
I yttersta läget om ingenting hjälper och om detta hela tiden funnits kanske man ska fundera på att göra en utredning och se om det finns fysiologiska förklaringar. Men då ska det också förekomma liknande bekymmer i alla miljöer och skola osv

13:06, 23 March 2016

Maria: Hej, min 14-åriga son vill aldrig följa med på altiviteter utan bara vara hemma och får utbrott om jag tvingar honom. Hur ska jag göra?

Louise Hallin, psykoterapeut: Du behöver ta honom utanför er vanliga hemmiljö, en promenad eller bilresa och prata. Berätta hur du ser på hur mkt man måste ställa på familj för att det bara är så, även om han inte tycker att det är det roligaste just nu. Därefter kan ni förhandla om när o var det ska ske och när han kan slippa. Lär honom att om man ger så får man också.
Kanske kan du förbereda honom i god tid innan ni ska gå nästa gång.
Var noga med att fråga hur han ser på situationen först och fråga vilka lösningar han har på riktigt

13:22, 23 March 2016

Louise: Hej, min 13-åriga dotter är full av energi och har en positiv syn på det mesta. Hon tycker inte så mycket om att prata om "jobbiga saker" som lite tyngre känslor och ledsammare saker. Men när hon blir ledsen, t ex om någon kompis sårat henne eller om vi har en "konflikt" hemma, då kan hon bli så enormt ledsen och säger att hon inte vill finnas till längre, att hon vill dö, "jag hatar mej själv". Det är förstås jättejobbigt att höra som förälder, och det oss ledsna. Samtidigt kan jag igen mig i det från när jag var ung och hamnade i liknande situationer - och inte stod ut med det heller. Hur är bästa sättet att bemöta henne i det och hur hjälper vi henne att komma ut ur dessa känslor? Detta är inget som har kommit nu utan har varit så sedan hon var 5-6 år. Vi har ett bra liv tillsammans i familjen med båda föräldrarna närvarande och en lillebror som är 8 år. Det finns många kompisar på hemmaplan och i skolan och jag ser inga "yttre" faktorer som orsakar detta. Tacksam för svar!

Louise Hallin, psykoterapeut: Nu säger jag det som jag sällan kan säga:
du har inget problem!
Detta är ett skolboksexempel på beteenden i hennes ålder.
Gratulerar

13:25, 23 March 2016