Catharina sprang sig igenom skilsmässan Bild: Privat

Catharina, 48: Jag sprang mig igenom skilsmässan

Catharina levde i en destruktiv relation med en man. Hennes räddning blev löpträningen. Vardagspuls hälsoinspiratör Hillevi Wahl intervjuar 48-åriga Catharina som levt ett liv med ätstörningar, utmattningssymptom och sorg. Häng med!

Publicerad 2017-01-30 | Hillevi Wahl

Hej Catharina, berätta, vem är du?
– Jag är en 48-årig kvinna med två vuxna döttrar som äntligen har fått ro i själen. Det är aldrig för sent. Lyckan kom till slut.

Du började springa redan under gymnasiet för att en skolsköterska tyckte du skulle göra det, varför?
– Jag gick som 16-åring till ungdomsmottagningen för att skaffa p-piller, men jag hade för högt blodtryck. Jag fick aldrig några p-piller på grund av mitt blodtryck men det gick så småningom ner tack vare löpningen.

Sedan har du ”sprungit i omgångar mellan graviditeter och utmattningssymptom”. Bara där blir jag helt utmattad själv när du berättar. Ska vi börja med graviditeterna?
– Visst. Mina två döttrar är födda med 23 månaders mellanrum och det var en tuff tid för kroppen. Jag fick svåra foglossningar och gick på kryckor. Och jag gick upp till 107 kilo.
– När andra dottern var ett år började jag träna karate och springa igen. Under denna period har jag har jag senare förstått att jag utvecklade tvångsträning. Jag åt inte efter mina träningar, jag vägde mig i stället. Samtidigt så åt jag mycket när ingen såg det. Detta höll väl i fram till utmattningen 2003, tror jag. Under denna period hade jag mycket svårt för att koppla av. Jag sprang, jag powerwalkade, körde inlines, allt för att kunna hålla vikten.

När drabbades du av utmattningssyndrom?
– Jag och flickornas pappa delade på oss och det blev en komplicerad skilsmässa, där jag ville vara supermamma och göra allt så bra som möjligt. Jag glömmer aldrig när min mamma sa första gången "Du drar ett tungt lass, du är duktig". Efter det ville jag vara duktig hela tiden. Inget skulle ändras bara för att vi skilde oss. Jag skulle baka bullar, låta flickorna vara hemma med mig trots att jag pluggade på högskolan och hade behövt tiden till att studera.
– Omtentorna började komma, tålamodet tog slut, kroppen började vackla, sömnen funkade inte, minnet funkade inte. Hjärnan var helt tom under tentorna. Min mormor dog och julen blev katastrof och jag gick till läkaren och blev sjukskriven, fick antidepressiva samt kuratorkontakt. Jag var sjukskriven i två år heltid innan jag kom till rehabilitering som hjälpte mig ut i arbetslivet igen.

Och hur kom löpningen in i livet igen?
– 2009 följde jag med min syster på ett gympapass i Tivoliparken i Kristianstad och fick tips om ett femkilometers lopp tre veckor senare. Det ville jag delta i! Innan loppet hade jag bara sprungit tre gånger. Och bara tre kilometer i taget.
– Men jag sprang loppet på 28 minuter och insåg att jag hade fått styrkan tillbaka. Jag vann ett presentkort på Friskis & Svettis och började med gruppträning och löpning. För första gången fick jag lära mig intervaller, fartlek och hur viktigt det var med kvalitetspass. Helt plötsligt började jag bli snabb.

Du berättade i ett forum för löpare på facebook, Lonesome Runners, att du hade sprungit dig igenom en skilsmässa. Om du tar oss med till den där tiden – vad var det som hände?
– Jag hade träffat en ny man direkt efter skilsmässan med flickornas pappa. Det var en dysfunktionell relation från början. Till slut var vi överens om att dela på oss. Ingen av oss hade träffat en annan och det gjorde det lättare i början.
– Sedan fick jag reda på att han troligtvis hade haft kontakt med ett ex under alla år. Våra fjorton år tillsammans upplevdes helt plötsligt oärliga och väldigt frustrerande. Jag trillade ner i ett svart hål.
– Räddningen blev löpbandet på Friskis & Svettis och löpgruppen två gånger i veckan. Löppassen blev min terapi. Bra musik med tempo som gjorde att jag fick till intervallpass utan att tänka på det. Det kändes helande och läkande.

På vilket sätt kunde du använda löpningen i sorgearbetet?
– Löpningen i sorgearbetet fungerade eftersom jag lärde mig att pressa kroppen i snabbare löpning än vad jag tidigare sprungit. Jag löste en massa problem medan jag sprang och jag upplevde en befrielse efter varje pass.

Hur gjorde du, rent konkret?
– Jag sprang till låtar som gjorde att jag fick upp ett tempo som krävde mycket av mig och det i sin tur gjorde att jag kände mig så befriad och lätt i sinnet när passet var över. Passen blev bara längre och längre och jag kände mig så stark inombords av det.

Hur mycket tränar du i dag?
– I dag tränar jag lite styrketräning på gymmet med kettleballs samt yogar hemma med yogobe. Jag har fortfarande problem med höger fog i ländryggen och jag tror och hoppas att det ska bli bättre med yoga och styrketräning. Min core är svag och jag kämpar på för att stärka den. – Och så springer jag, såklart.

Kan du se i dag vad din ätstörning berodde på?
– Jag är uppvuxen med alkoholister nära mig och jag har ju lärt mig att om man växer upp på det viset så är det ganska vanligt att man senare i livet blir matmissbrukare. Jag har inget minne av att jag ätit som tröst, men sockerberoende, det är jag. Det är jag övertygad om.
– Nu har jag ätit enligt en personlig matplan i mer än tio år. Jag har lärt mig att jag får mörka tankar, trillar ner i ett mörker om jag äter gluten. Jag får sug och blir besatt om jag äter socker. Jag blir såsig i hjärnan får svårt att sova och går omkring i ett töcken om jag äter för mycket kolhydrater. Dessa insikter underlättar när jag får i mig något, för när jag då mår dåligt, så kan jag fundera över vad jag har ätit och sedan bara konstatera "att det där borde jag inte ha ätit". Gör om gör rätt, liksom. Jag har inte ätit gluten på över två år. Det känns gott.

Jag tänker att både ätstörningar och utmattningssyndrom är symptom på att du är av en känsligare sort, att dina stressnivåer lätt går upp – och att du därför har hittat ett utmärkt sätt att få ner dina stressnivåer genom träningen. Vad tror du om det?
– När jag började springa var löpningen en flykt. Nu är löpningen min må-bra-faktor och det är en underbar känsla. Jag valde att gå ner till 75 procents arbetstid för att kunna vara den löpare som jag vill vara utan att behöva tänka på att behöva välja mellan jobbet och löpningen. Nu har jag fått ett fantastiskt schema som har gjort att jag kan springa mycket och ofta utan att det påverkar jobbet.

I dag ser jag ofta en kille som också är ultralöpare vid din sida på instagrambilderna. Är det en ny kärlek?
– Efter skilsmässan sa en kompis att "du måste skaffa konto på Mötesplatsen, inte för att hitta någon, men för att ha lite kul". Det gjorde jag - och det hjälpte mig att byta fokus. En dag satt jag och spanade på de killarna som var online. En såg otroligt trevlig och snäll ut. Han tyckte om att springa långt och länge. "Honom ska jag ha" tänkte jag
– Kärleken (som jag kallar honom) fastnade som tur var för mig också när jag tog kontakt med honom. Det klickade direkt och efter en vecka bestämde vi att det skulle vara vi för evigt. Ångerveckan hade gått ut, bestämde vi båda två.

Springer du och Anders mycket tillsammans?
– Oh ja! Vi är nyss hemkomna från en löparresa i Budapest där han frågade om jag ville förlova mig med honom. Jag sa ja. Såklart.
– När vi springer lopp tillsammans är det jag som får bestämma tempo. Ibland springer han lopp ensam och då får han helt själv bestämma sin fart. Bra va, haha.

Ha, ja det var ju generöst av dig. Vilka planer har ni för 2017?
– Närmast har vi ett ultralopp på Österlen påskafton. Då ska vi springa 47 kilometer. Jag samlar ultralopp till mitt huvudmål som är Trans Scania (246 kilometer) det året som jag fyller 50. Precis som du vill jag hylla kroppen vid 50. Med min känslighet och bagage med utmattning låter jag kroppen vänja sig sakta med långlopp och det är därför som jag väntar med Trans Scania till 2019.

Något annat du gärna vill berätta om?
– Jag glömde ju det nästan viktigaste, min runstreak - Inspirerad av just dig, Hillevi. I dag är det dag nummer 125. Och jag har märkt en stor skillnad sedan jag började: Min hjärna är gladare och piggare. De där irriterande kilona som jag har försökt bli av med under ett par år har börjat att försvinna. Jag är snabbare och starkare i min löpning. Och jag mår så mycket bättre generellt sätt.

Till sist, om det är någon annan som går igenom en skilsmässa just nu och är där du var när det var som jobbigast – vad skulle du vilja säga till dem då?
– Det som jag tänker på som jag vill förmedla till andra är det där nästan klichéaktiga Det blir bättre. – Trettiosju år gammal blev jag vuxen när jag tog avstånd från spriten i min släkt. Det avståndet håller jag fortfarande. Det är sorgligt och ledsamt att ha förlorat mot spriten, men ibland får man inte bestämma själv vilket som är det bästa. – Fyrtiofyra år gammal träffade jag Kärleken, den sunda Kärleken som verkligen passar mig perfekt. En sådan man som jag sett på avstånd, drömt om, aldrig trott att jag skulle kunna få, honom fick jag då. Det blir bättre, Lyckan finns där ute till oss alla.

Så hoppfullt och fint. Stort tack till dig, Catharina, för att du ville berätta och inspirera med din livsresa. 

Catharina tillsammans med sin nya kärlek.