"Träningen har betytt enormt mycket på både det mentala och fysiska planet. Jag har svårt att se ett liv utan löpning och swimrun i dag", säger Annelie Ståhl. Bild: Privat

Från leukemi och alkoholism – till swimrun och ultralöpning

För bara åtta år sedan var Annelie Ståhl sjuk. Inte bara i leukemi, blodcancer, utan också i alkoholism. Hon levde ett destruktivt liv, som hon säger själv.

Publicerad 2016-11-18 | Senast ändrad 2017-01-24 | Hillevi Wahl

”Jag rökte ett paket cigaretter om dagen, snusade, festade, drack stora mängder alkohol, levde på skräpmat och tränade ingenting”. I dag lever hon ett helt annat liv, där hon klämmer en ironman-distans till frukost, kör swimrun, älskar ultralöpning och drar 140 i marklyft. ”Och jag är sedan några år frisk från min leukemi”.

Jag träffar Annelie Ståhl för att vara med i hennes podcast, Beroendepodden. Det blir ett samtal som mest handlar om mig och mina erfarenheter av beroende och medberoende. Det enda jag vet om Annelie då, när vi gör podcastavsnittet, är att hon själv är nykter alkoholist sedan åtta år tillbaka. Men undan för undan får jag reda på mer. Om hela den fantastiska resan från ett liv fullt av ångest – till ett härligt må-bra-liv i dag.

Du har en annan podcast också, som heter Swimrunpodden. Där har du verkligen hittat din grej, det ser man på glädjen i bilderna när du racear. Om vi börjar med det: Varför tränar du?

– För lite mer än åtta år sedan var min fysik så sjukt dålig att jag inte orkade gå upp för en rulltrappa utan att stanna och behöva vila. Jag hade leukemi, alltså blodcancer. Jag rökte, snusade, festade, drack, åt dåligt och tränade ingenting.

– Jag var 29 år, men kände mig som 80. Jag var konstant trött och sjuk. Sov gärna jämt och var deprimerad.

Så vad var det som fick dig att göra en sådan helomvändning?

– En dag gav jag upp. Jag orkade inte mer. Jag ville börja leva. Jag bestämde mig för att sluta leva ett destruktivt liv. Jag slutade med allt skit som jag tryckte i mig. Slutade dricka, röka, snusa och slutade äta skräp.

– I dag tränar jag för att jag älskar känslan av att vara stark, känslan att kunna springa i timmar utan att behöva stanna, känslan av att vara frisk, känslan av att vara fri.

– Jag bygger en stark och sund kropp för att jag är värd det - och i den kroppen ska jag bo. Jag tränar för att jag vill leva.

Du berättade om en granne som levde nykter tack vare en självhjälpsgrupp?

– Ja, jag trodde inte att det fanns ett annat liv. Jag har ju haft många runt omkring mig som aldrig klarat av att bli nyktra. Men när jag såg honom, såg jag att det gick. Att det gick att må bra utan alkohol. Det var han som fick mig att gå till mitt första möte.

– Och sedan dess har jag tagit ett steg i taget, i rätt riktning.

Ett sådant var att börja träna?

– Precis, jag började träna, springa. Första dagen skulle jag springa två kilometer, tänkte jag. Men jag orkade inte. Det var för långt. Det var så sjukt jobbigt. Men jag hade bestämt mig, så jag fortsatte, ett steg i taget.

Vad har träningen betytt för dig?

– Träningen har betytt enormt mycket på både det mentala och fysiska planet. Endorfinerna, som jag får genom träningen, är kroppens egna må-bra-hormon. Jag har svårt att se ett liv utan löpning och swimrun i dag.

– Dessutom har jag byggt upp mitt självförtroende med träningen och tävlingar. Jag har satt mål, delmål och tagit mig dit. Ironman var mitt största mål. Från att ha varit helt otränad och inte vetat vad triathlon var så såg jag ett klipp på youtube på en Ironman - och bestämde mig för att ”den tävlingen skulle jag göra”.

Bara sådär?

– Ja, faktiskt, men jag var tvungen att lära mig crawla. Det lärde jag mig också via youtube, förresten. Jag tog aldrig några simlektioner.

– En annan del är gemenskapen jag har fått genom ultralöpningen och swimrun. Några av de finaste vännerna jag har i dag har jag fått just genom träningen.

Du pratar också mycket om självkänslan. Att den är viktig för oss som levt i någon form av beroendeproblematik.

– Självkänslan handlar om mitt personliga ledarskap. Insidan för mig är minst lika viktig som utsidan. Precis som att träna en fysisk stark kropp, så går det att träna upp en psykisk stark människa.

– Men precis som vid till exempel löpning, krävs det att man tränar och fortsätter träna. Självkänslan är en färskvara. Många har aldrig haft den, men alla kan få det. Det finns verktyg. Och med en bra självkänsla öppnar sig en helt ny värld.

– Om vi missar att träna självkänslan lever vi ofta i en värld full av rädslor. Där vill vi inte vara.

Du säger att du är frisk från leukemin nu. Kan du förklara?

– Jag hade Kronisk myeloisk leukemi. Nu har jag varit frisk i 4-5 år, efter att ha varit sjuk i tio år med daglig medicinering. Men jag är inte friskförklarad och kommer troligen aldrig att bli det eftersom den är kronisk. Men proverna visar att jag är frisk just i dag.

Hur såg behandlingen ut?

– Jag har inte gjort någon cellgiftbehandling och slapp transplantation. Det var på tal om det i början, men jag fick testa en ny medicin på marknaden som fungerade bra på mig. Nu har jag återbesök varje år och tar benmärgsprov och blodprover.

Tror du att din livsstilsförändring hjälpte dig även med leukemin och behandlingen?

– Absolut! Jag hade varit nykter i några år och tränat i några år när jag blev frisk. Säkert för att jag började ta hand om mig själv, både själsligt och fysiskt. Jag tror att de val jag har gjort de sista åren har hjälpt. Både vad gäller löpningen och kosten.

Hur tänker du kring leukemin i dag?

– Jag har haft två dödliga sjukdomar, leukemi och alkoholism. Jag vet att om det är någon av sjukdomarna som kommer ta mitt liv så är det min alkoholism.

– Jag vet att leukemin kan komma tillbaka, men det är inget jag går och oroar mig för. Min magkänsla säger att den inte kommer tillbaka.

– Men jag känner en stor sorg över att jag fortfarande inte får skaffa barn eftersom det kan vara en utlösande faktor för leukemin. Den sorgen påverkar mig än idag. Läkarna tror att det var min graviditet när jag var 19 år som utlöste leukemin. Därför sa de att jag inte fick bli gravid igen eller skaffa fler barn.

Vad är dina råd och tankar till någon som lever med ångest och sjukdom i dag?

– Våga be om hjälp. Det finns mycket hjälp att få. Våga tro på att även du kan ta dig ur ångesten och sjukdomen, beroendet. Jag levde med ångest 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan, året om. I dag har jag ingen ångest.

– Det finns verktyg som gör så att man lär sig hantera livet, sina känslor och sin sorg. Våga kolla på sorgen i ditt liv som kan vara bakomliggande orsak till psykisk ohälsa och missbruk.

– Alkoholism är en sjukdom. Det finns olika sätt att ta sig ur sitt beroende och olika grejer funkar på olika människor. Den vägen jag har tagit, som gjort att jag varit nykter i åtta år, är genom ett 12-stegsprogram i en självhjälpsgrupp. Jag har hittat min väg. Du kan hitta din.

Tack Annelie Ståhl. Vilken underbar inspirationskälla du är! Om ni som läser det här vill veta ännu mer om Annelie Ståhls livsresa så kan ni lyssna på första avsnittet av Beroendepodden. På sajten finns också många tips om länkar där man kan få hjälp.