Hillevi Wahl är stolt över att ha klarat Stockholm Triathlon Bild:

Hillevi efter Stockholm Triathlon: Så lyckades jag tygla motgångarna

”Nu vet jag att nästan ingenting är omöjligt”

Jag klarade det, tamejsjutton! Jag lyckades träna mig i form till Stockholm Triathlon trots alla motgångar med artros i höften, löparknä och yrsel. Och bara för att fira gjorde jag en liten intervju med mig själv skriver Vardagspuls hälsoinspiratör Hillevi Wahl.

Publicerad 2017-08-31 | Hillevi Wahl

Den klassiska sportfrågan: Hur känns det nu?
– Jag är så lycklig och stolt över mig själv. Men minst lika tacksam för allt stöd och all hjälp jag har fått under resans gång. När jag fick besked om artros i höften och läkaren sa att jag förmodligen måste sluta springa helt så rasade min värld en smula. Jag var rädd att förlora den stora och starka kamratskap jag har fått genom traillöpningen. Jag grät i flera dagar.
– Kort därefter fick jag besked om att jag hade löparknä. Och för att toppa eländet så drabbades jag av yrsel, så jag varken kunde simma, cykla eller springa.
– Men jag fick hjälp av både min naprapat Martin och simcoach Anna och triathlonentusiasten Liselotte – och genom att backa hemåt och hitta en lugn ”baslinje”, där jag bara kunde ha lite lattjo, så har jag lyckats få till träningen på en helt okej nivå.
– På köpet har jag fått nya härliga triathlonvänner. Det är vackert.

Vad överraskade dig mest med att köra Stockholm triathlon?
– Att 60 procent av de som startade var nybörjare. Det märks att triathlon är på gång som den nya folksporten. Glatt överraskad blev jag också över att de andra fyrtio procenten var så generösa och bjöd på både lugn, pepp, bananer, choklad och simglasögon till de som hade glömt.

Hur gjorde du för att behålla lugnet under loppet?
– Jag sjöng lugna låtar för att få ner pulsen som ville dra iväg. Framför allt den gamla Monty Pythonklassikern ”Always look on the bright side of life”.

Vad är ditt bästa minne från Stockholm Triathlon?
– Simningen. Bara att få simma i Riddarfjärden för första gången när man är 52 år tillsammans med andra tokstollar och dyka in i vågorna var bland det roligaste jag har gjort! Jag hade kunnat hålla på hur länge som helst.

Har du blivit fast och vill köra mer?
– Ja, absolut. Men först ska jag njuta av den här segern. Det känns verkligen som en personlig seger, för jag kände mig så totalt uträknad i våras. Nu vet jag att nästan ingenting är omöjligt, bara man fokuserar på det som man faktiskt klarar av att göra. Inte tvärtom.