Ultralöparen Rune Larsson Bild: Privat

”Det är fantastiskt att springa ett långt lopp"

Ultradistanslöparen Rune Larsson älskar kampen

Ultradistanslöparen Rune Larsson har levt nästan hela sitt liv med löpning. Redan som liten drömde han om att springa långa sträckor. I dag, 60 år gammal, har han tusentals mil bakom sig och han känner fortfarande ren löparglädje. ”Mitt bästa tips är att du ska ha roligt när du tränar” säger han.

Publicerad 2016-11-22 | Senast ändrad 2017-01-24 | Erika Sjöö

– En anledning till att jag älskar löpning är att jag aldrig haft en tvångsmässig inställning till den men jag har däremot varit noga med att odla passionen. Förut kunde det gå väldigt många dagar utan att jag sprang utan vilodag men det berodde inte på tvång utan på att jag drevs av glädje och passion.

På 1980-talet var du Sveriges bästa ultradistanslöpare. Berätta mer!

– På den tiden var vi 30 stycken som höll på med ultradistanslöpning, så man kan säga att jag var en pionjär. I dag är vi 6 000. Men de resultat jag gjorde då skulle stå sig än idag, och mina 262 kilometer och 640 meter på 24-timmarslöpning är nordiskt rekord, trots att det är 30 år sedan jag satte det.

Vad är det som lockar med ultradistanslöpning?

– Jag tror att det är någonting som finns i vissa människors gener. Det där med att ta saker lite längre. När jag var åtta år gammal bestämde jag mig för att bli marathonlöpare och om tillfälle gavs, springa ännu längre. Jag var sexton år när jag sprang mitt första marathonlopp 1972 i Göteborg. För att travestera: I was marathon when marathon wasn´t cool. På den tiden betraktades marathonlöpare som kufar. Sen när marathonlöpning blivit någonting normalt började man istället betrakta personer som höll på med ultradistanslöpning som människor från en annan planet.

Vad får du för känslor när du springer ett ultralopp?

– Det är en fantastisk upplevelse i sig att springa ett riktigt långt lopp. En riktig upplevelse av kamp. Jag har aldrig varit någon vinnartyp, aldrig brytt mig om att vinna och det berodde nog på att jag inte hade någon synbar talang som barn och tonåring, men jag var med ändå. Jag hittade något annat som var roligare än att vinna. Jag började älska kampen.

Hur har det sett ut på vinstfronten?

– Vinsterna kom senare i livet. Jag var trögstartad men svårstoppad. Första gången jag vann en tävling av någon betydelse var jag 23 år på 51 kilometer terräng i Hälsingland. Jag förstod inte att jag vann. När jag kommer in på upploppet så ser jag att det står en kranskulla där och håller i en lagerkrans, något jag bara sett på TV. När hon hängde den runt min hals blev jag jätteförvånad men det var en rolig överraskning.

Vad har du för tips till den som vill börja springa längre sträckor?

– Mitt främsta tips är att du ska ha roligt när du tränar. Jag anser att svensk löpning blivit förstörd på grund av olika saker. Bland annat tvångsmässig intervallträning. Det är inget fel med intervall men det är problematiskt när alla ska springa det eftersom alla som gör det inte är där i sin personliga utveckling. Det råder ett nationellt tvångssyndrom kring intervallöpning. Det finns många löpargrupper därute som krånglar till det i onödan genom att göra till exempel backintervaller där man utsätter människor som inte är tillräckligt starka och därmed ökar skaderisken.

– Det finns ingen träning som är så bra som att bara gå ut och springa i ett behagligt tempo och ha kul. Det finns en duktighetsnorm där många inte vågar visa sig svaga inför andra.

Hur vet jag vilken löpning som är bäst för mig?

– Välj träningsform efter mål. Tränar du för att gå ner i vikt eller behålla den vikt du har då är det mest effektiva att omvandla så mycket energi som möjligt. Ju längre du springer desto mer energi omvandlar du. Då är det bättre att du springer 8 kilometer i ett lugnt tempo än ett kort intervallpass. Springer du för att må bra. Då är det den träning som får dig att må bra som är rätt för dig.

Jag läste någonstans att du gärna laddar med ett wienerbröd inför ett lopp. Stämmer det?

– Nej, aldrig inför ett lopp men däremot under själva loppet. Det är den stora skillnaden. Under ett marathonlopp kan man behöva något som är lätt att äta, smakar gott och som ger energi. Då kan ett wienerbröd vara helt perfekt.

Hur tänker du kring kost och löpning?

– Smörgåsen får i det här fallet fungera som en metafor för kosten som helhet. Smörgåsen har två sidor. På den ena sidan finns näringen. På den andra sidan: det du upplever när du äter. Vi får aldrig glömma den sociala biten av att äta. Men kosten ska också fungera fysiskt och psykiskt. Jag har sett exempel på familjer där alla går på olika extrema dieter. Jag anser att det ”skadar” den sociala relationen inom familjen.

– När jag jämfört olika kostmetoder för löpare så finns det någonting som fungerat för samtliga och som fått dem att prestera bättre och det är att minska på socker och vitt mjöl.

Rune Larsson

Född: 11 maj 1956 i Trollhättan.

Gör: Ultradistanslöpare, äventyrare och föreläsare. Författare till boken ”Löparglädje – från motion till ultradistans”

Utbildning: Bachelor of Arts Degree in Physical Education från United States International University i San Diego. Examen 1983.

Tävlingar och utmärkelser i urval: Vann det 246 kilometer långa Sparathlon1987, 1988 och 1993. Det svenska rekordet på 100 kilometer på 6:43:36 stod sig mellan 1987 och 2009. och svenskt rekord på 48-timmars löpning på 373 798 meter stod sig från 1986 till 2014. Blev utsedd till ”Årets Talare” 2007 av Talarforum.

Webbplats: loparlarsson.se