Hillevi Wahl efter målgång Bild: Privat

Våga testa ett mini-triathlon, du också!

Hillevi Wahl om triathlondebuten

I förra veckan kunde ni läsa om Hillevis tankar inför hennes allra första triathlon. I fredags gick startskottet och Hillevi klarade det med bravur! Nu vill hon peppa DIG att våga göra detsamma.

Publicerad 2017-07-10 | Hillevi Wahl

I fredags gjorde jag min triathlondebut i lilla Nora. Den där lilla staden, ni vet, som vi sjunger om på midsommar: ”Tre små gummor, skulle gå en gång, till marknaden uti Nora.”
Det var just under marknadsdagarna som Nora Utmaningen ägde rum. Gatorna var avstängda för allehanda modevisningar, brandkårsturer med barn – och detta korta triathlon som jag skulle köra. 150 meter simning, åtta kilometer cykling och två kilometer löpning.
Min kompis Frida hade tipsat om loppet, ”ett charmigt triathlon-lopp i en trevlig stad”. Och hon hade helt rätt. 

Stämningen var glad

Vi var sjuttio som startade och varenda en som jag småpratade med innan start var så himla snälla, trevliga och hjälpsamma.
En tjej, Helen, berättade att hon debuterade just här, ett år tidigare och hade en del bra tips:
Vänta inte med att gå i vattnet. Ligg nära startlinan direkt, annars blir det jättetrångt när du simmar.
Bröstsim funkar fint.
Växla ner med cykeln efter stoppskylten ungefär halvvägs, för sedan kommer det en seg uppförsbacke.
Stämningen var glad i vattnet. Jag och Helen high-fiveade varandra och önskade varandra lycka till. Pang! Där gick starten. 150 meter simning gick kanonbra. Jag tog rygg på Helen och var glad över bröstsimstipset. Första gången är det rätt skönt att begripa vad det är som händer runt omkring. Det blir en hel del fötter, armbågar och händer som viftar omkring. Jag hade halva startfältet efter mig efter simmomentet. 

En riktig nybörjarmiss

Sedan gjorde jag en nybörjarmiss: Jag hade strumpor. Och knytskor! Haha! Jag var den enda som hade det. Det tog en himla tid att krångla på sig strumpor och snörskor på blöta fötter. Men bara jag fick på mig allt, så blev det åka av igen. Jag hade fått låna en gammal damcykel av en 80-årig dam, med cykelkorg och allt. Det gick finemang. Jag kände mig lite som Hedvig i den där gamla tv-serien Från A till Ö, ville nästan sträcka ut benen åt sidorna och bara sjunga högt. Det var så vansinnigt roligt så jag cyklade och skrattade och jublade åt alla som hejade. Noraborna gick verkligen man ur huse för att stötta oss kämpande glada amatörer. Åtta kilometer cykling var en enkel match. Härligt!

"Ta av hjälmen!"

På marknadstorget var det byte till löpning. Jag klarade även detta utan att bli diskad. Men de fick ropa på mig: ”Ta av hjälmen!” Javisst, ja. Jag skrattade och sprang vidare. Nu blev det jobbigt. Just det där, med att springa efter att ha cyklat är en märklig upplevelse. Benen känns som stora cementklumpar. Och pulsen var skyhög. Men det var så vackert att springa längs med strandpromenaden, denna ljumma sommarkväll. Så jag njöt av varenda meter.

De sista hundra meterna upp mot torget och mål igen, sprang två härliga små killar, Sigge och Olle, med mig: ”Kom igen! Kämpa, braaaa!” Ropade de. Gullungarna. Jag var så lycklig! Det var så vansinnigt kul att köra triathlon! Det här är verkligen min grej. Och tänk vad många moment som gick att förbättra till nästa gång. Jag tokkramade varenda funktionär jag kunde hitta – och fick en trisslott och en Noraglass som belöning. Mums!

Så till alla er läsare som undrar: Går det verkligen att köra ett triathlon på en rostig gammal damcykel? Svaret är: Jaa! Ni kan göra det helt i er egen takt och på ert eget vis. Allting blir mycket roligare så. Våga testa ni också!