Hur sparas mina uppgifter?

Betr. elektronisk behandling av personuppgifter i Arla Foods-koncernen.

Vår personuppgiftspolicy innefattar de åtgärder som vi vidtar för att säkerställa att alla de upplysningar som kommer i vår ägo förvaras korrekt och förblir konfidentiella och endast används för sitt ursprungliga syfte.

Om du har några frågor eller kommentarer rörande Arla Foods internetpolicy kan du antingen skicka e-post till arla@arlafoods.com eller skriva till Arla Foods Lindhagensgatan 126, 105 46 Stockholm.

PERSONUPPGIFTER

De enda personuppgifter som vi samlar in är de personuppgifter som du lämnar till oss när du går in på vår webbplats eller på annat sätt lämnar till oss när du besöker vår webbplats. Om du önskar skickar vi en utskrift där det framgår vilka upplysningar vi har om dig.

På vår webbplats lagras inga personuppgifter automatiskt och inga personuppgifter samlas in automatiskt på något annat sätt. Det är endast användarens IP-adress som webbservern automatiskt känner igen för att därefter skicka webbsidorna till din dator. Om du är ansluten till internet får du en IP-adress som ser ut ungefär så här: 197.188.58.9.

Vi använder s.k. cookies för att samla in uppgifter av teknisk karaktär och för statistiska syften, för att mäta webbplatstrafiken. Alla dessa upplysningar är icke-personrelaterade uppgifter och du kan inte identifieras utifrån dem. De samlas endast in av systemadministrativa skäl. En cookie är ett meddelande som skickas från webbservern till webbläsaren. Den har bland annat till uppgift att identifiera användarens dator och på så sätt registrera webbplatsens besöksmönster.

I vilka sammanhang används personuppgifterna?

De personuppgifter som du lämnar till oss används enligt följande:

  • Skaffa uppgifter, produkter eller tjänster till dig som du bett om.
  • Lämna upplysningar till dig om produkter eller tjänster från Arla Foods som du kan vara intresserad av, eller andra marknadsrelaterade syften för internt bruk för att förbättra webbplatsens innehåll. Det kan vara information eller användartest, som du i förväg anmält intresse för att delta i, för att anpassa webbplatsens innehåll och/eller layout till den enskilda användaren. Det kan även röra sig om att göra användarna uppmärksamma på uppdateringar av webbplatsen, samt samla in och offentliggöra statistiska upplysningar om användaren och dennas önskemål. Observera att statistiken är anonym och att det därmed inte är möjligt att identifiera enskilda användare.

VIDAREFÖRMEDLING AV PERSONUPPGIFTER

Vi lämnar inte vidare några personuppgifter till tredje part (förutom anställda på Arla Foods) utan ditt samtycke, som ska lämnas enligt de villkor som beskrivs nedan om du inte lämnar andra instruktioner.

Om du vill tas bort från vår e-postlista

Om du vill ha upplysningar om vilka uppgifter vi har om dig eller själv få tillgång till eller rätta dessa uppgifter ber vi dig kontakta arla@arlafoods.com. Du kan när som helst be att få dina personuppgifter raderade från vår e-postlista genom att skicka e-post till arla@arlafoods.com.

ÄNDRINGAR AV VÅR PERSONUPPGIFTSPOLICY

Om vi beslutar att ändra vår personuppgiftspolicy meddelar vi detta på denna sida. Om vi däremot vill genomföra väsentliga ändringar i det sätt som vi behandlar personuppgifterna som vi har om dig kommer vi att be om ditt samtycke innan vi genomför ändringarna.

Hillevi Wahl bloggar om ett aktivt liv
Hillevi Wahl

Hillevi Wahl är journalist, författare, föreläsare, hälsoinspiratör – och tokig i att träna. Men innan Hillevi fyllde 45 hade hon inte tränat alls.

#50-lopp nr 38: ColorMeRad Bild: Hillevi Wahl

#50-lopp nr 38: ColorMeRad

Publicerat: 2015-06-07   |  Hillevi Wahl

ColorMeRad måste vara det absolut tokigaste loppet jag har sprungit. Jag vet inte ens om man kan kalla det ett lopp. Det var mer en ganska lång färgfest. Med startnummer, start och mål. Men däremellan var det rätt mycket kaos och väldigt mycket musik, fest, dans – och färg.
Redan när jag kom stod folk och hällde färg över sig. Långt innan starten för första gruppen. Vilken grupp man tillhörde var inte heller så noga.
”Vilka ska starta klockan elva?” ropade dj-dansare-färgmålaren från scen.
”Jaaaaaaa!” ropade alla som dansade dånande teknodans med händerna i luften.
Det gjorde inte jag. Jag tittade mest fascinerat på. Det var väldigt mycket Ibiza över allting. Tyllkjolar, push-up-behåar, jättejättekorta shorts, solglasögon och partypartyparty.
Rätt vad det var kom samma kille eller en helt annan kille och sprutade ner allihop med en brandsläckare – fast med färg i.
Och då blev alla jättelyckliga. Freud hade kunnat ha en fest här, det kände man direkt.

Jag kände mig lite som någons morsa. Med viss rätt, för på ColorMeRad var nog målgruppen ungefär hälften så gammal som i Vårruset. Genomsnittsåldern låg på runt tjugo.
Den enda som jag såg, som också var över trettiofem, var Mårten Nylén, känd som världens bästa coach i Biggest Loser, och numera Ninja Warrior. Han stod längst fram i första gruppen och såg glad ut. Och sköt såklart iväg som ett skott när starten gick.
Då hade hela startgruppen blivit nersprutad med blå, gul, rosa, blå och orange färg.
Banan tog först sats i en uppförsbacke och redan här började många att gå. Över huvud taget var det mest småjogg och mycket gående bland ungdomarna. I ett skogsparti fick jag en stark känsla av skolutflykt. Tjejerna och killarna gick och pratade och fnittrade och tog kort på varandra. Rätt vad det var dök det upp en portal och där stod det runt åtta jämngamla ungdomar och kastade grönt på oss. Sedan sprang vi lite. Ny portal. Nu var det gul färg. Och de siktade mot ansiktet. Vilket gjorde, om man som jag andas med munnen, fick in rätt mycket i gommen.
Det smakade mjöl. Det var förmodligen mjöl. Färgglad mjöl. Inte helt hundra för en astmatiker. Men det gick bra. Och snart var det ny portal. Blå färg. Tjong, rakt upp i näsan och ögonen.
Tur man hade solbrillor. Vilket också var märkligt. Att springa i solbrillor.
Allting var helt knäppt. Att springa i solbrillor och bli kastad färg på. Och ha sina typ fulbrallor och fulskor, för vem vet om färgen går ur? Och kameran hade jag i ett vattentätt skydd, vilket gjorde att jag inte såg vad jag filmade. Men alla var glada och det var huvudsaken.
Efter en halvhjärtad vätskekontroll där vi mest stod och försökte skölja ur munnen från färg – så kom vi in på travbanan och sprang ett varv. Jättekonstigt även det, för jag kände mig lite som en häst och dessutom lutade banan i fyrtiofem graders vinkel, så det var svårsprunget som sjutton. I ett vanligt lopp hade löparna garanterat taggat till såhär inför publik, och spurtat runt, men det var samma sak här, alla gick lojt eller smustruttade och tog kort på varandra. Skolutflykt de lux.
Efter varvet på travbanan kom vi ut från arenan och där svängde de flesta till höger. Det var här det blev konstigt – för jag tror vi skulle ha sprungit en kilometerslinga till. Men det fanns inte en enda funktionär på plats och ingen hade direkt springklocka med gps på sig, så alla följde efter varandra och sprang i mål efter ungefär dryga tre kilometer.
Jag träffade Mårten Nylén på upploppet.
”Tjenare, du det där var inte fem kilometer!”, sa jag.
”Nej, och jag sprang helt fel direkt!”, skrattade han. ”Jag hann knappt ut förrän jag sprang i mål!”
”Jag sprang max tre och en halv.”
”Seriöst! Men kolla, jag har snott en golfbil, så nu drar jag iväg!”
Glad gamäng, den där Mårten Nylén. Jag hörde att han fick skäll för det där med golfbilen sedan. Så don’t try this at home, kids. Han var å andra sidan lika glad i alla fall. Man måste våga tänka lite utanför boxen, eller travbanan.

Men upploppet, alltså, där fick vi några fler färgade mjölpåsar i mål och hällde över varandra. Men i övrigt så tog det slut där.
Lite snopet, sådär. Jaha. Var det allt?
”Hur många lopp har du sprungit nu?”, frågade en tjej.
”Trettioåtta”, sa jag och passade på att fråga vad hon tyckte om loppet.
”Jättekul! Det är så skönt att slippa den där tidshetsen som finns på vanliga lopp. Där handlar allt om jakten på minuter och sekunder. Här kunde man springa lite hur man ville och bara ha roligt. Det viktiga är ju att man rör på sig.”

Det är sant. Och det var faktiskt himla kul att ha testat det här helgalna konceptet också. Man ska prova allt. ColorMeRad var en rolig snart-femtio-årspresent. Tack!