Hur sparas mina uppgifter?

Betr. elektronisk behandling av personuppgifter i Arla Foods-koncernen.

Vår personuppgiftspolicy innefattar de åtgärder som vi vidtar för att säkerställa att alla de upplysningar som kommer i vår ägo förvaras korrekt och förblir konfidentiella och endast används för sitt ursprungliga syfte.

Om du har några frågor eller kommentarer rörande Arla Foods internetpolicy kan du antingen skicka e-post till arla@arlafoods.com eller skriva till Arla Foods Lindhagensgatan 126, 105 46 Stockholm.

PERSONUPPGIFTER

De enda personuppgifter som vi samlar in är de personuppgifter som du lämnar till oss när du går in på vår webbplats eller på annat sätt lämnar till oss när du besöker vår webbplats. Om du önskar skickar vi en utskrift där det framgår vilka upplysningar vi har om dig.

På vår webbplats lagras inga personuppgifter automatiskt och inga personuppgifter samlas in automatiskt på något annat sätt. Det är endast användarens IP-adress som webbservern automatiskt känner igen för att därefter skicka webbsidorna till din dator. Om du är ansluten till internet får du en IP-adress som ser ut ungefär så här: 197.188.58.9.

Vi använder s.k. cookies för att samla in uppgifter av teknisk karaktär och för statistiska syften, för att mäta webbplatstrafiken. Alla dessa upplysningar är icke-personrelaterade uppgifter och du kan inte identifieras utifrån dem. De samlas endast in av systemadministrativa skäl. En cookie är ett meddelande som skickas från webbservern till webbläsaren. Den har bland annat till uppgift att identifiera användarens dator och på så sätt registrera webbplatsens besöksmönster.

I vilka sammanhang används personuppgifterna?

De personuppgifter som du lämnar till oss används enligt följande:

  • Skaffa uppgifter, produkter eller tjänster till dig som du bett om.
  • Lämna upplysningar till dig om produkter eller tjänster från Arla Foods som du kan vara intresserad av, eller andra marknadsrelaterade syften för internt bruk för att förbättra webbplatsens innehåll. Det kan vara information eller användartest, som du i förväg anmält intresse för att delta i, för att anpassa webbplatsens innehåll och/eller layout till den enskilda användaren. Det kan även röra sig om att göra användarna uppmärksamma på uppdateringar av webbplatsen, samt samla in och offentliggöra statistiska upplysningar om användaren och dennas önskemål. Observera att statistiken är anonym och att det därmed inte är möjligt att identifiera enskilda användare.

VIDAREFÖRMEDLING AV PERSONUPPGIFTER

Vi lämnar inte vidare några personuppgifter till tredje part (förutom anställda på Arla Foods) utan ditt samtycke, som ska lämnas enligt de villkor som beskrivs nedan om du inte lämnar andra instruktioner.

Om du vill tas bort från vår e-postlista

Om du vill ha upplysningar om vilka uppgifter vi har om dig eller själv få tillgång till eller rätta dessa uppgifter ber vi dig kontakta arla@arlafoods.com. Du kan när som helst be att få dina personuppgifter raderade från vår e-postlista genom att skicka e-post till arla@arlafoods.com.

ÄNDRINGAR AV VÅR PERSONUPPGIFTSPOLICY

Om vi beslutar att ändra vår personuppgiftspolicy meddelar vi detta på denna sida. Om vi däremot vill genomföra väsentliga ändringar i det sätt som vi behandlar personuppgifterna som vi har om dig kommer vi att be om ditt samtycke innan vi genomför ändringarna.

Hillevi Wahl bloggar om ett aktivt liv
Hillevi Wahl

Hillevi Wahl är journalist, författare, föreläsare, hälsoinspiratör – och tokig i att träna. Men innan Hillevi fyllde 45 hade hon inte tränat alls.

Kullamannen Bild: Hillevi Wahl

”Smärtgränsen – den skiter jag i”

Publicerat: 2015-10-31   |  Hillevi Wahl

Kullamannen 2015. Svart bana, 14 kilometer.


Kullamannen beskrivs som en av Världens tuffaste löpartävlingar. Många kör slut på sig, och på den allra svåraste banan, Ultra, räknar arrangörerna med att hundra av de fyrahundra anmälda bryter loppet. 
”Hur långt ska du springa?”, frågade min man.
”Fjorton kilometer. Dödens zon.”
”Ojsch!”

Den där reaktionen får jag ofta. Ett oj, med tillägget sch! Som en svår utandning, en smärre chock. Fjorton? I den terrängen? Upp och ner för bergsbranter. Hur vågar du?
Svaret är enkelt, jag vågar för att jag vet att jag klarar det. Det handlar för det mesta bara om att härda ut, att sätta den ena foten framför den andra. Ibland gör det ont, ibland blir man rädd, men jag vet hur jag ska sätta fötterna. Jag vet hur man springer i branter. Och rätt vad det är så känns det som om man lyfter från underlaget, som om man svävar fram på stigarna, uppför och nerför, och den känslan är värt allt. Allt!

Den enda skillnaden mellan mig som vågar anmäla mig till ett sådant här lopp, femtio mil från mitt trygga hem, och de som inte vågar, är att jag vet att jag uthärdar smärta. Det är den man är rädd för. Krampen i vaderna, mjölksyran, den vrickade foten, rispade ben, blodiga knän och händer som tar emot när man faller. Det rör mig knappt längre. Jag vet inte om det någonsin var ett problem. I så fall har jag glömt det för länge sedan. Hjärnan är bra på det viset, man förtränger det onödiga.
Det enda som händer när jag får ont är att jag anpassar min löpning. Kramp betyder att jag tagit i, utöver min förmåga. Då är det bara att ta det lite lugnt ett tag. Likadant med mjölksyra, det är inte farligt, det kommer att gå över. Ofta behöver man bara dricka sig otörstig. Blod är inte heller farligt. Och jag vet hur jag ska falla, hur man faller så mjukt som möjligt, hur man rullar runt och skyddar vitala delar. Det låter kanske hårdhudat tufft – men det är insikter som vilken traillöpare som helst känner igen sig i. När vi blir trötta glömmer vi att lyfta på fötterna. Ibland snubblar vi. Inget konstigt med det. Vi studsar upp lika fort igen. Som ett barn. Vi är som barn.

Det är en del av tjusningen.
Av en beteendevetare och coach fick jag en gång frågan vem som var min förebild. Jag skulle inte säga det högt. Bara tänka på den personen. Märkligt nog gick tankarna först till mig själv, vilket är rätt häftigt för en gammal självtvivlande människa. Men sedan försökte jag tänka lite större och då blev det Thomas Wassberg, den gamle grinige skidhjälten. Coachen sa att jag skulle försöka definiera ett ord som gjorde att personen var min förebild.

”Egensinnigheten!” Det var så uppenbart. Jag älskar Wassbergs citat kring hur han hanterar smärtgränsen: ”Äh, smärtgränsen, den skiter jag i!” Just det har jag använt mig av många gånger när det onda kommit - och gått. Ibland behöver man inte göra en så stor sak av det. Kroppen är så fantastiskt självläkande, speciellt om den får göra det den så uppenbart njuter av, att få springa i naturen.
Coachen var tyst en stund och sedan sa hon:
”Du vet väl att du inte hade kunnat känna igen den egenskapen i din förebild, om du inte ägde den egenskapen själv?”.
Egensinnigheten.
Självklart hade hon rätt.
Jag var ett egensinnigt barn. Visst kunde jag lära mig reglerna och ibland till och med följa dem, men lika gärna kunde jag sedan gå tvärs emot alla konventioner. Tidigt upptäckte jag att det var en rätt smart väg att gå. Om alla andra sprang åt det ena hållet – då gick jag åt det andra.
Av ren nyfikenhet ibland. Av stor upptäcktslust ofta. Traillöpningen handlar om just det. Att följa sin nyfikenhet och sin längtan att upptäcka Sveriges och världens vackraste, ibland mest otillgängliga platser.
Kullaberg är en sådan plats. Skånes Mount Everest. Här reser sig berget ståtligt och stolt med branta stup mot Östersjön och Skälderviken. Den nästan tvåhundra meter höga bergsryggen sträcker sig mäktigt ut i havet och avlutas med dramatiska klippor och stup. Naturen är förtrollande. I inlandet på halvön bjuder bokskogen in i en färgstark saga som man bara vill springa in i och fångas av. Ögonen njuter, det doftar skog och hav, salt och sött. Luften är lätt att andas. När vi springer säger vi knappt några ord alls till varandra. Vi sätter fötterna nogsamt där vi ska. Jag blir varm i själen av att se hur försiktigt och ändå snabbt tjejerna för mig springer nerför. Inga onödiga risker, respekt för naturen, men vi springer. Vi springer för att vi kan och inte förrän vi har några kilometer kvar säger den ena tjejen till den andra. ”Nu har vi det bra!”.
Och vi ler, alla tre mot varandra. Solen går långsamt ner över Kullens fyr och klipporna. Himlen är så varmrött vackert så det skulle ha kunnat vara på någon afrikansk kust. De tåliga tuffa, knubbiga träden sträcker sig ut mot ljuset och bildar magnifika siluetter mot solnedgången. Ojsch! Utbrister hjärtat. Som i ett jubel. Tänk att jag får vara med om det här! Vilken ynnest. Tacksamheten väller upp genom bröstet med en sådan kraft att ögonen tåras. Fanns det någonsin någon smärta så finns den inte nu. Nu är allting perfekt. Allt. Min kropp är magisk, naturen är himmelskt vacker, kvällen är ljummet varm och smeker min rosiga kind. Och det är bara några kilometer kvar till mål. Jag är på den absolut mest perfekta platsen i livet. Just här och nu. Jag svävar.