Hur sparas mina uppgifter?

Betr. elektronisk behandling av personuppgifter i Arla Foods-koncernen.

Vår personuppgiftspolicy innefattar de åtgärder som vi vidtar för att säkerställa att alla de upplysningar som kommer i vår ägo förvaras korrekt och förblir konfidentiella och endast används för sitt ursprungliga syfte.

Om du har några frågor eller kommentarer rörande Arla Foods internetpolicy kan du antingen skicka e-post till arla@arlafoods.com eller skriva till Arla Foods Lindhagensgatan 126, 105 46 Stockholm.

PERSONUPPGIFTER

De enda personuppgifter som vi samlar in är de personuppgifter som du lämnar till oss när du går in på vår webbplats eller på annat sätt lämnar till oss när du besöker vår webbplats. Om du önskar skickar vi en utskrift där det framgår vilka upplysningar vi har om dig.

På vår webbplats lagras inga personuppgifter automatiskt och inga personuppgifter samlas in automatiskt på något annat sätt. Det är endast användarens IP-adress som webbservern automatiskt känner igen för att därefter skicka webbsidorna till din dator. Om du är ansluten till internet får du en IP-adress som ser ut ungefär så här: 197.188.58.9.

Vi använder s.k. cookies för att samla in uppgifter av teknisk karaktär och för statistiska syften, för att mäta webbplatstrafiken. Alla dessa upplysningar är icke-personrelaterade uppgifter och du kan inte identifieras utifrån dem. De samlas endast in av systemadministrativa skäl. En cookie är ett meddelande som skickas från webbservern till webbläsaren. Den har bland annat till uppgift att identifiera användarens dator och på så sätt registrera webbplatsens besöksmönster.

I vilka sammanhang används personuppgifterna?

De personuppgifter som du lämnar till oss används enligt följande:

  • Skaffa uppgifter, produkter eller tjänster till dig som du bett om.
  • Lämna upplysningar till dig om produkter eller tjänster från Arla Foods som du kan vara intresserad av, eller andra marknadsrelaterade syften för internt bruk för att förbättra webbplatsens innehåll. Det kan vara information eller användartest, som du i förväg anmält intresse för att delta i, för att anpassa webbplatsens innehåll och/eller layout till den enskilda användaren. Det kan även röra sig om att göra användarna uppmärksamma på uppdateringar av webbplatsen, samt samla in och offentliggöra statistiska upplysningar om användaren och dennas önskemål. Observera att statistiken är anonym och att det därmed inte är möjligt att identifiera enskilda användare.

VIDAREFÖRMEDLING AV PERSONUPPGIFTER

Vi lämnar inte vidare några personuppgifter till tredje part (förutom anställda på Arla Foods) utan ditt samtycke, som ska lämnas enligt de villkor som beskrivs nedan om du inte lämnar andra instruktioner.

Om du vill tas bort från vår e-postlista

Om du vill ha upplysningar om vilka uppgifter vi har om dig eller själv få tillgång till eller rätta dessa uppgifter ber vi dig kontakta arla@arlafoods.com. Du kan när som helst be att få dina personuppgifter raderade från vår e-postlista genom att skicka e-post till arla@arlafoods.com.

ÄNDRINGAR AV VÅR PERSONUPPGIFTSPOLICY

Om vi beslutar att ändra vår personuppgiftspolicy meddelar vi detta på denna sida. Om vi däremot vill genomföra väsentliga ändringar i det sätt som vi behandlar personuppgifterna som vi har om dig kommer vi att be om ditt samtycke innan vi genomför ändringarna.

Leilas träning mot cancer och stomi Bild: Fanny Oldenburg

Så vann Leila Söderholm kampen mot cancer

”Jag lurar min hjärna så mycket det bara går”

Leila Söderholm är i bra form men har haft en otrolig resa mot cancern. Här berättar hon själv om hur hon klarade kampen trots besked om 50 procents chans att överleva.

Publicerad 2015-03-30 | Leila Söderholm för Vardagspuls

Leila Söderholm om sin tuffa kamp mot cancern:

Det började efter att jag fött mitt tredje barn. Min mage svullnade upp efter att jag ätit och jag fick gå på toaletten oftare. Jag tänkte att det berodde på graviditeten eller att jag blivit känslig för vissa grönsaker. Jag har alltid ätiti mycket mat med fibrer som kål, bönor och grönsaker. 
Hela förloppet kom smygande, det var inte alarmerande alls. Jag ändrade lite i kosten och det blev bättre i perioder, men till slut misstänkte jag att något var galet. En dag såg jag blod i toaletten. Då bokade jag tid hos en tarmläkare direkt.

Under den här perioden var jag i mitt livs toppform. Jag hade god aptit, kände mig pigg och mådde inte dåligt på något sätt förutom att magen krånglade.

En tumör stor som en kiwi

När de hittade min tumör var den stor som en Kiwi och elakartad. Det såg ut som att den hade spridit sig till buken och jag fick då 50% chans att överleva. Det var helt galet att ta in det budskapet när jag kände mig starkast och piggast i hela världen. Att tro att man ska dö ifrån sina barn, den känslan går inte att beskriva. Total panik i varenda cell.
Jag kände att det här håller inte så jag bestämde mig för att mota paniken.

Så motade jag paniken

Jag jobbade mot paniken genom att dansa varje dag. Ibland i flera timmar. Dans och musik föder lycka och glädje hos mig. Min hjärna reagerade på dansen och skickade ut en massa lyckohormoner som gjorde att det gick att hantera paniken.
Hjärnan tror på det jag talar om för den, det bevisades gång på gång under min sjukdomsresa.

Eftersom det alltid är kö på Radiumhemmet för strålning så fick jag vänta i två månader innan de började att behandla mig. Jag strålades för att krympa tumören och ta död på metastaser och sedan opererades jag. Jag visste att jag skulle få stomi på tunntarmen, i den situationen så tar man allt - bara man får bort cancern.
Uppvaknandet efter operationen var ljuvligt för jag fick veta att tumören bara satt lokalt i tarmen. Det som de trodde var spridning var inte det. Jag skulle få leva vidare!
Samtidigt var det här den stora kampen började. Jag kunde inte ens sitta utan ryggstöd. Gå fick jag göra med gåstol och bara några steg för sen svimmade jag.

Kämpade mot stomin med att dansa med händerna 

Min stomi hade det blivit fel på, den gick inte att bandagera så påsen lossnade hela tiden. Tunntarmen är inte viljestyrd så det går inte att stoppa flödet. Det som kommer ut är också väldigt frätande så jag var helt skinnflådd på magen och hade stora sår. Något hade hänt med min urinblåsa under operationen så jag var tvungen lära mig att tappa mig själv dvs att föra in en kateter i urinröret ända upp till urinblåsan och på så sätt tömma den.
Det var helt galet. Jag som är van att springa i skogen och träna min kropp satt helt plötsligt fast i en soffa och kunde inte röra mig för då lossnade påsen.
Jag hade en klocka som ringde när jag skulle tappa min urinblåsa och en klocka för att kolla stomin. 
Då insåg jag att det är upp till mig om jag ska ta mig ur det här.
Jag tog hjälp av min dans igen men den här gången så kunde jag inte dansa utan jag fick dansa med händerna. Det funkar lika bra. Hjärnan trodde direkt att jag ägde dansgolvet och skickade ut massa sköna hormoner som gjorde att jag faktiskt tyckte livet var toppen även om det såg annorlunda ut.
Det gav mig kraft att lyfta mina små minihantlar som jag släpade med mig överallt, att träna lite med en handduk och kanske till och med gå ett varv runt soffan.

Vägen tillbaka via små dagliga mål

Så här höll jag på. Dansade för att hitta kraft och sen träna det jag kunde. Träningen gör att det utsöndras endorfin som fyller mig med välbehag men som också är smärtstillande.
På det här sättet återtog jag mina krafter och lärde mig hantera det svåra. Jag satte upp dagliga mål att idag ska jag gå till brevlådan, imorgon ska jag gå till brevlådan + 20 meter och på onsdag ska jag ställa mig upp och sätta mig ner 100 gånger och så vidare.
På väldigt kort tid så lyckades jag träna upp mig igen och få tillbaka kraft och hållning.

Jag knipövade mina knipmuskler för att få muskler och nerver att hitta varandra igen och efter 4 månader så kunde jag kissa själv, vilken lycka!
Efter sex månader fick jag till min stora glädje ta bort stomin.

Tarmen brister - jag lurar hjärnan igen och är nu nästan frisk

Idag mår jag jättebra även om jag är strålningsskadad i tarmen och saknar stora delar av den så är det en dans på rosor mot vad jag har varit med om. Jag hade ett stort bakslag då tarmen brast och avföring läckte ut i buken, min livmoder och mina äggstockar gick sönder.
Jag fick ta bort allt som gick sönder och även mer av tarmen och fick stomi igen. Men jag hanterade det på samma sätt, jag lurade min hjärna så mycket det bara gick. Jag satte upp dagliga mål och dansade som en tok.

Idag har jag inte stomi utan allt fungerar nästan som det ska. Jag har ett år kvar tills jag är friskförklarad och som jag längtar till den dagen.

Det som är viktigt är att söka läkare om du upplever att något med din kropp är annorlunda mot förut. Det är i många fall skillnaden på liv eller död.
Hade jag inte sökt hjälp när jag gjorde så hade jag inte levt idag. Cancer drabbar alla - oavsett hur nyttig eller vältränad du är. Det minskar risken att drabbas om du tar hand om din hälsa men det är ingen garanti.

Stor kram och massor av kärlek och kraft till alla er därute som kämpar mot cancer.